Aluminiumadjuvans i vacciner – vad vet vi egentligen?

Inledning

Aluminiumsalter har använts som adjuvans i vacciner sedan 1920-talet. De finns i merparten av de inaktiverade vaccinerna i det svenska barnvaccinationsprogrammet och är därmed en av de mest injicerade substanserna i barnmedicinen. Trots detta är aluminiumadjuvans en av de beståndsdelar där den offentliga informationen är som kortast: att mängden är liten, att aluminium finns naturligt i kost och miljö, och att ämnet använts länge.

Den här sidan gör ingen annan sak än resten av webbplatsen: den skiljer på vad som faktiskt har undersökts och vad som antas. Slutsatsen är inte att aluminiumadjuvans bevisligen skadar barn. Slutsatsen är att den studie som skulle kunna avgöra frågan – en randomiserad jämförelse mot en helt inert kontroll med lång uppföljning – inte har genomförts, samtidigt som exponeringen är obligatorisk i praktiken.

Vad en adjuvans är och varför den används

Ett inaktiverat vaccin innehåller döda eller kemiskt inaktiverade mikroorganismer, alternativt enstaka proteiner. Sådant material framkallar i sig ofta ett svagt immunsvar. För att immunförsvaret ska reagera kraftigt tillsätts därför en adjuvans. Adjuvansen verkar genom att orsaka en lokal vävnadsretning och inflammation vid injektionsstället, vilket får kroppen att tolka vaccinets innehåll som ett hot.

Detta är värt att formulera rakt: aluminiumadjuvansens hela funktion bygger på att den inte är biologiskt inert. Ett ämne som per definition är valt för sin förmåga att driva ett kraftigt immunsvar kan rimligen inte samtidigt behandlas som en neutral kontrollsubstans i säkerhetsstudier. Ändå är det precis så det har använts. Se avsnittet om placebokontrollerade studier på startsidan.

Vilka aluminiumformer används?

Dosen och det kumulativa perspektivet

Mängden aluminium per dos anges i myndighetsmaterial i storleksordningen några tiondels milligram. Var för sig är detta små tal. Det som sällan redovisas samlat är summan: ett barn som följer programmet får ett flertal aluminiuminnehållande injektioner under de första två levnadsåren, en period då kroppsvikten är låg och organsystemen fortfarande utvecklas.

Det kumulativa perspektivet är avgörande av två skäl. För det första bedöms varje vaccin i regel separat i godkännandeprocessen, inte som en del av ett samlat schema. För det andra saknas studier som jämför hela schemats aluminiumexponering mot ingen exponering alls. Samma resonemang återkommer i riskjämförelsen: det som mäts noggrant är sjukdomsrisken, inte den samlade interventionsrisken.

Vart tar aluminiumet vägen?

En del av det injicerade aluminiumet stannar kvar vid injektionsstället under lång tid. En del löses upp och utsöndras via njurarna. En del fagocyteras av makrofager och kan transporteras vidare i kroppen. Djurstudier har beskrivit hur aluminiumpartiklar kan följa med immunceller till lymfknutor, mjälte och i vissa modeller till hjärnvävnad.

Blod-hjärnbarriären är den skyddande struktur som reglerar vad som passerar från blodet till hjärnan. Den är inte fullt utvecklad hos spädbarn. Forskning i djurmodeller har rapporterat att aluminium kan passera barriären och kopplas till neurotoxiska effekter, autoimmuna reaktioner och kronisk inflammation. En granskning i Journal of Inorganic Biochemistry (2011) pekade på att aluminiumadjuvanser kan bidra till neuroimmuna störningar genom ackumulering och inflammation. En studie från Keele University (Exley med flera, 2017, Journal of Trace Elements in Medicine and Biology) fann exceptionellt höga aluminiumhalter i hjärnvävnad hos autistiska individer – i vissa prover upp till tio gånger högre än förväntade nivåer.

Dessa fynd bevisar inte orsakssamband. Djurmodeller översätts inte automatiskt till människa, och obduktionsdata från ett litet antal individer kan inte skilja orsak från följd. Men de utgör en signal av det slag som normalt motiverar en avgörande studie – och det är den studien som saknas.

Kritik mot prövningsdesignen

Det centrala metodproblemet är enkelt att formulera. Om ett nytt vaccin med aluminiumadjuvans jämförs mot en ”placebo” som också innehåller aluminiumadjuvans, kan studien bara upptäcka de effekter som antigenet bidrar med utöver adjuvansen. Alla effekter av aluminiumet självt uppträder i båda armarna och försvinner därmed ur jämförelsen. Resultatet blir en säkerhetsprofil som ser lugn ut, av konstruktionsskäl.

Ett konkret exempel är Gardasil, där kontrollgruppen fick AAHS – alltså aluminiumadjuvans – och där Gardasil 9 i sin tur prövades mot Gardasil. Motsvarande mönster återkommer genomgående i databasen över vaccinprövningar. Till detta kommer uppföljningstiderna: säkerhetsuppföljningen i många barnvaccinstudier mäts i dagar eller veckor, vilket per definition inte kan fånga effekter som utvecklas över år.

Vad som rapporteras efter godkännandet

När ett vaccin väl är godkänt vilar säkerhetsövervakningen på spontanrapportering. I Sverige sker det till Läkemedelsverket, i USA till VAERS. Systemen är värdefulla för att upptäcka signaler, men de är passiva och kraftigt underrapporterade, och de saknar jämförelsegrupp. En biverkan som inte kopplas till vaccinet av den som möter patienten blir aldrig en rad i statistiken. Läs mer under vaccinbiverkningar och rapportering.

Sådana system kan därför i praktiken inte belägga frånvaron av en långsiktig risk. Att inga tydliga signaler syns är inte detsamma som att inga effekter finns – det är i första hand en egenskap hos mätmetoden.

Vad som skulle avgöra frågan

• Randomiserad jämförelse mellan aluminiuminnehållande vaccin och ren saltlösning.
• Uppföljning i år, inte i dagar, med förutbestämda utfallsmått för neurologi och autoimmunitet.
• Utvärdering av hela vaccinationsschemats samlade aluminiumexponering, inte en produkt i taget.
• Farmakokinetiska mätningar i spädbarn, inte enbart modellering utifrån vuxna och djur.
• Oberoende finansiering utan koppling till tillverkarnas produktintressen.

Sammanfattande bedömning

Aluminiumadjuvans är inte ett hemligt tillsatsämne. Det står i produktresuméerna, mängden är känd och funktionen är väldokumenterad. Det som saknas är inte information om att ämnet finns där, utan evidens om vad upprepad intramuskulär exponering hos spädbarn innebär på lång sikt.

En rimlig hållning är därför varken att förklara adjuvansen ofarlig eller att förklara den skadlig. Den rimliga hållningen är att konstatera att frågan är obesvarad av valda studieupplägg, och att bevisbördan för säkerhet ligger hos den som förespråkar en obligatorisk exponering – inte hos föräldern som frågar. Det är samma grundprincip som bär hela den här webbplatsen: informerat samtycke förutsätter att informationen finns.

Källor

• Produktresuméer och hjälpämnesförteckningar för respektive vaccin. FASS
• Läkemedelsverket om biverkningsrapportering
• Folkhälsomyndigheten om vaccinationer
• Tomljenovic & Shaw, aluminiumadjuvans och neuroimmuna effekter, Journal of Inorganic Biochemistry (2011). Sökning i PubMed
• Exley med flera, aluminium i hjärnvävnad vid autism, Journal of Trace Elements in Medicine and Biology (2017). Sökning i PubMed
• Forskning om adjuvansers farmakokinetik och biodistribution. Sökning i PubMed
• FASS – produktresuméer där aluminiuminnehåll och adjuvansmängd per dos anges
• EMA – EPAR och produktinformation för de aktuella vaccinerna
• FDA – package inserts med sammansättning och kontrollgrupper
• Folkhälsomyndigheten – vilka aluminiumhaltiga vacciner som ingår i programmet och när de ges
• Läkemedelsverket – rapporterade misstänkta biverkningar för aluminiumhaltiga vacciner
• Danska registerstudier av vaccinexponering och kroniska utfall via Statens Serum Instituts kohorter. Sökning i PubMed
• Cochrane Library – översikter som berör aluminiumadjuvans
• Kompletterande kritik (inte primärkälla): Aaron Siri, ”Vaccines, Amen!” (ISBN 979-8992423006) och Robert F. Kennedy Jr & Brian Hooker, ”Vax-Unvax: Let the Science Speak” (ISBN 978-1510770263). Uppgifter härifrån har kontrollerats mot produktresumé eller originalpublikation.

Mer på Antivaxxare.se

• Avsnittet om aluminium på startsidan
• Placebokontrollerade studier
• Databasen över vaccinprövningar
• Inert placebo – status för vaccinerna i programmet
• Riskjämförelse: sjukdomsrisk mot biverkningsrisk
• Vaccinbiverkningar och rapportering
• TBE-vaccination
• Vattkoppor och vattkoppsvaccinet
• Källor och studier